Släkt.

Jaakko och Karin och Cornelia kom och hämtade upp mig ikväll, vi åkte hem till dem och drack kaffe och såg på hemma-film från 1992. När mormor fyllde år och hela släkten samlades vid stugan i norrland och överraskade henne och hos bara grät och sa att hon hade köpt för lite mjölk för det här. Och morfar som vaggade ett barnbarn i kvällssolen och sjöng tyst, tyst och lite falskt.

Det var fint att se morfar på film. En morfar utan stroke. Det bet rejält i hjärttrakten. Morfar som skrattar, det där lite bubblande skrattet. Och Cornelia pekade på tv:n och skrek att hennes farfar är i himlen!

Min morbror är världens bästa morbror. För han bryr sig om att hämta mig när jag vill komma och hälsa på dem i deras fina, varma hem. Och han skjutsar hem mig också, när vi druckit upp allt kaffe och Cornelia blivit trött och gått och lagt sig och jag har pussat henne godnatt på kinden. Och han säger att han är stolt över vad jag gör och att jag är duktig. Och han kramar mig hejdå när han släpper av mig på Fogdegatan. Det är så vansinnigt fint med släktingar.

Och den lilla Cornelia alltså. Ett äkta litet hjärta. Vilken skatt.