Jag lever. Tror jag. I allra högsta grad, på gott och ont. Eller också inte alls.
Känslorna är hursomhelst stora som hus fortfarande.
Ibland undrar man vadsjutton det där livet som alla talar om egentligen är. Man tvingas snart inse att livet är detta. Upp och ner. Ständigt detta upp och ner.
Tågresorna blir bara vackrare och vackrare.
Och i helgen var jag sjuk. Låg och feberfrossade till och från hela lördagen. Idag är jag frisk. Ett märkligt sjukdomsförlopp. Jag är dock nöjd över att vara friskförklarad, även om doktorn passade på att dumförklara mig när hon ändå var igång.
När jag kom hem idag hade jag fått ett brev från min farmor. Hon berättade att grannen har skaffat höns, att hon hunnit äta fem kilo lingonsylt sedan pappa åkt därifrån och så skickade hon med ett tidningsurklipp med en stor bild på hennes kör där hon står längst fram och sjunger. Grät, som vanligt, när jag läste och förbannade samtliga aspekter som förhindrar mig från att åka dit.
Nu ska jag trösta mig med tre kokta med brö', ett stort glas mellanmjölk, två rutor choklad och ett 1,5 timma långt program om psykisk ohälsa, lett av Johanna Koljonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar