Farfar

Ibland kan jag sakna min farfar så himla mycket. Idag gör jag det. Det skulle kunna vara konstigt eftersom att jag egentligen aldrig lärde känna min farfar. Jag var bara 8 år när han dog och även språket satte gränser för vad vi kunde prata om. Och så bodde de ju så vansinnigt långt borta och vi sågs bara under semesterveckorna. Men idag tittar jag på mina inramade bilder som hänger på väggen ovanför bordet och bara önskar att man kunde få träffa honom igen.

Vad jag minns av min farfar är att han alltid var varm, trygg, mjuk och mysig. Han luktade gott också. Att han lyfte upp mig i famnen när jag sprang fram och kramade honom när vi äntligen kom fram efter den långa bilresan från hamnen till deras hus. Och att jag satt i hans knä och han spelade på en gul legoplatta och sjöng en sång utan riktiga ord för mig (det är det som händer på bilden ovan). Jag minns att vi satt på huk och plockade jordgubbar tillsammans i deras jordgubbsland, farfar lyfte på det blåa nätet som skulle hålla fåglarna borta från bären och jag fick plocka. Jag kommer ihåg att vi provsmakade några och farfar sa att det gjorde vi i smyg, att vi inte skulle säga något till någon annan.
Att han spelade kort med oss barnbarn och alltid slängde sista kortet med kraft i bordet och antingen svor svagt om han förlorade eller skrattade om han vann.


Älskade, älskade farfar.