Lite mera praktik.

Idag när jag gick från praktiken till tåget fick jag ett litet glädjerus. För det slog mig att jag ju faktiskt inte bara fått en jättebra praktikplats. Jag har rent av fått den bästa tänkbara praktikplatsen. Det finns i dagsläget ingenting jag vill förändra. Inte ens tågresorna bekommer mig just nu. Jag kan sova på tåget om jag vill. Och vill jag inte det kan jag titta ut genom fönstret på det vackraste värmlands-landskapen som susar förbi.

Mina handledare är fantastiska. Två otroligt duktiga socialsekreterare som skiljer sig en del som personer, vilket gör att de lär mig olika saker. Och jag känner mig fortfarande välkommen. Ännu har jag aldrig känt mig i vägen eller till besvär. Aldrig har jag tvivlat när jag gått in på något av deras kontor, för att se vad de gör eller för att fråga något.
Det gäller hela arbetsgruppen. Alla har ett leende att bjuda när man möts i korridoren. Eller ett vänligt ord eller bara en trevlig fras.
Och hela arbetsgruppen leds av en enhetschef som går ut och tar en öl med praktikanten efter två veckor på plats. Och en verksamhetschef som inte tvivlar på att sätta sig hos praktikanterna i matsalen och skoja en stund.

Jag lär mig nya saker varje dag. Om socialt arbete, om yrkesrollen och om mig själv. Det känns häftigt. Varje klientmöte betyder något nytt. Så otroligt spännande och inspirerande. Det är lätt att lära sig när man inte är det minsta rädd för att fråga. När "ingen fråga är för dum för att ställas" inte bara är en klyscha för dem man arbetar med.

Idag gjorde jag mina första beräkningar i Procapita. La ihop inkomster och utgifter och såg vad personerna i fråga skulle få ut i bidrag. Om jag gjort rätt eller inte visar sig imorgon. Jag ser fram emot imorgon.

Och som pricken över i:et så delar jag ju, som sagt, kontor med Elizabeth. Det är en trygghet om något. Ett välbekant ansikte, en välbekant röst och ett välbekant skratt. Så otroligt skönt att ha någon annan i samma sits, att prata med, att berätta för hur det känns, att höra att hon känner liknande. För känns, det gör det varje dag. På massa olika sätt. Det är fantastiskt.