Jag är tillbaka i Karlstad igen. Min pappa och jag har varit hos farmor i en vecka och nu är jag alltså tillbaka i vardagen igen. Tillbaka i Frankenstein-källaren på Universitetsbiblioteket, med en hemtenta att skriva. En hemtenta som bör skrivas fort. Nu.
Vi hade det hursomhelst fantastiskt i Mustajärvi, precis som alltid. Och precis som alltid var det mer välbehövligt än någonsin. Den där oasen, de här små paraneserna i livet som annars bara går och går och går, tycks bara bli allt viktigare för mig. Ett tryggt hem så långt borta från mitt vardagliga liv.
Livet blir så mycket lättare att leva utan vardagens stress och krav. Så är det ju förstås. Men måsten, så som att läsa kurslitteratur, blir så mycket lättare att ta sig an när man får göra det till ljudet av farmors skrammel. Eller när man kan ligga i soffan och läsa i ljuset av eftermiddagssolen som lyser in genom kammarfönstret och farmors stickning skuggas över texten.
Det är så mycket lättare att leva när man får sova när man är trött och när farmor kommer sträcker över mig en filt. Det är finare att vakna igen när man gör det av att farmor tänder eld i öppna spisen. Det är så mycket lättare att må bra när man får åka skidor över snötäckta, soldränkta vidder. Och bada bastu. Och när det är tyst. Och när det är stjärnklart och trettio minusgrader ute. Det är så mycket lättare att andas när luften är sådär ren och trygg.
Farmor har lärt mig att sticka hälen på raggsockor och tummen på vantar. Jag har klippt hennes hår och sedan lagt upp det på rullar. Pappa har visslat och pratat om när han var liten, berättat sina minnen. Alla tre har vi åkt skidor tillsammans och jag vet inget lyckligare än att se min 82-åriga farmor susa ner för de brantaste backarna och sedan höra henne säga vad härligt hon tycker att det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar