Jag for till Finland med min far. Farmor tog emot oss på trappan. Sedan, en vecka av grötfrukostar och många timmar vedhuggning. Tysta stunder i kvällssolen och tupplurar. Det finns inget som laddar mina batterier så som stunderna i bastun där det enda som hörs är våra leder som knakar och elden som sprakar. Någon djup suck ibland. Som jag behöver den där energin. Jag är tillbaka nu och kanske är jag lite mera hel.
Visserligen tog jag ut mig lite i ett hejdundrande valborgsfirande när jag kom tillbaka till Svea rike. Uppsala är ett kokande myller på valborgsmässoafton. Det är en mycket märklig företeelse, men samtidigt väldigt trevlig. Jag fick kramas med min bästa vän och min älskade storebror, precis hur mycket jag ville. Vad kunde jag någonsin mer begära?
Jag är nu i Karlstad igen. Umgicks med en vän det första jag gjorde när jag kom hem igår och insåg hur väldans mycket jag kan sakna Karlstad när jag inte är här. Den nya cykelvägen bort till Konsum är nu asfalterad och värmländska är inte alls fult. Tvärtom. När jag kom hem låg mitt schema för sommaren och ett underskrivet anställningsavtal i mitt postfack. Tio veckor på gamla praktikplatsen. Jag är allt lyckligt lottad.
Lina och jag har tagit tag i uppsatsskrivandet och äntligen fått tag på ett lagomt antal intervjupersoner som ställer upp. Man kan ana ljuset någonstans, långt, långt borta i slutet av maj, början av juni.
Eller nöe.
Tågresan hem igår var vacker, förresten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar