...: Ålderdomen

Jag tror jag har behandlat det tidigare. Detta med att jag numera är gammal.

23 är visserligen en ringa ålder på pappret. Min ålderdom tar sig uttryck i mitt beteende. Min ålderdom har således egentligen inte med ålder att göra, men jag finner heller inget bättre att kalla detta fenomen för.

I dagarna har jag kommit på mig själv med att för första sommaren på flera, flera år inte vara avundsjuk på de personer som befinner sig på någon festival. Min festivallängtan började 2002 då min storebror for till Arvika för att se The Cure spela. Någon jul tidigare hade jag fått The Cures Greatest Hits av min storebror i julklapp. Till min födelsedag i februari fick jag sedan en hembränd skiva med egenhändigt tillverkat konvolut där det stod "För lillasysters musikaliska uppfostran". Bror hade bränt ut Disintregration åt mig och det är fortfarande en av de finaste presenter jag fått.

Hursom, jag älskade The Cure. Hade via HIM och Winnerbäck funnit mitt hem i musikdjungeln. Jag älskade The Cure som bara en 14-åring kan älska ett band. Min storebror fick åka till Arvika och se Cure spela på största scenen, jag fick inte följa med. Jag minns att jag satt hemma och grät. Något år senare fick jag ärva den palestinasjal som min bror hade köpt på festivalen och haft på sig när han stod längst fram i publikhavet och fick ögonkontakt med Robert Smith. (Min bror har alltid varit en makalöst fin storebror.)

Fyra år senare, 2006, var jag 18 år och fick äntligen åka på min första festival. Åkte till Hultsfred och förälskade mig. Såg The Strokes och tumlade runt med min första och enda äkta festivalromans, en sån som dök upp från ingenstans, var underbar och försvann lika fort igen.

Jag har egentligen bara hunnit med fyra festivaler, men som jag har älskat det. Så fort jag kommit hem från en festival har jag styrt upp en stor burk där jag börjat samla alla mina (och mamma och pappas) mynt för att ha råd med nästa års festival. Det blev två Hultsfredsfestivaler och två Arvikafestivaler. Men nu blir det inga fler. Det vågar jag nog lova. Längtan är obefintlig. Var sak har sin tid. Festivalernas tid är förbi i mitt liv. Möjligen någon sån light-variant i form av en stadsfestival.

Detta skulle ju inte behöva vara så värst ålderdomligt, om det inte vore för att jag istället sitter hemma och löser korsord om kvällarna och hellre spenderar ledig sommartid med att åka på helnykter roadtrip där jag får se på runstenar tillsammans med en väninna (väldigt medvetet ordval).

Men det kanske värsta av allt drar jag mig för att berätta. Men jag har börjat ha tofflor på mig inomhus när jag är hemma. Jag har INNETOFFLOR. Herregud, det är så gammalt att jag kan känna hur skör min lårbenshals blir. Men jag ska villigt erkänna, det är bekvämt. Det är det. Så jag tänker fortsätta.

Något som kanske kan lindra det nära på förfärliga i detta med innetofflorna är att jag till en början började använda dem för att jag inte hade dammsugit på så länge att det fastnade smulor under fötterna på mig när jag gick barfota. Okej?

Ja, och nu tänker jag bjude på en hejdundrande bildkavalkad från mina fyra festivaler. Håll till godo, gott folk!

Hultsfred 2006