För sex dagar sedan twittrade jag att jag saknade ett förlösande asgarv. Igår kom det, äntligen.
Bland 12 kvinnor runt ett bord, som strålat samman ute i skogen för att med god mat och gott vin fira en examen. Där kom de skratt jag saknat. Sådana skratt som får både tårar och svett att spruta.
Jag hade ett helt otroligt dygn ute hos familjen Andersson. Fick återigen en liten dos av familjeliv i att tillsammans förebereda inför examensfesten som sedan blev så lyckad. Det mysiga i att när alla åkt hem och gått och lagt sig sitta sist kvar med Louise och dricka upp det sista vinet och bara prata strunt till fyra på morgonen. Den ljuvliga sömnen på övervåningen och att sedan vakna med den våldsamt vackra hösten utanför fönstret, den vyn som påminner så om mitt hjärtas land, Mustajärvi. Frukosten, morgonkaffet vid köksbordet och att bara få vara. Så läkande.
Tågresan hem från Arvika till Karlstad gjorde mig nostalgisk och jag saknar praktiken och jag saknar mitt sommarvikariat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar