Things can always change and make us weak
And as I sit alone I nearly weep
Det är så bedrövligt sorgligt att säga hej då till vänner som flyttar ifrån en, som man inte med säkerhet vet när man träffar igen nästa gång. Det gör ont i skelettet på mig. Och mitt liv känns cirka 700% ensammare nu än för en månad sedan.
Då lyssnar jag på Weeping Willows en stund och gråter en skvätt eller två. Sen byter jag musik i högtalarna, till någon lite gladare playlist och tänker på att imorgon ska jag gå på en trevlig fest. Hos en annan vän, som alltid får mig att skratta otroligt mycket. Då känns det lite bättre.
Men skelettet är fortfarande ömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar