Hej hörrni.

Bloggandet har inte blivit av, bara.

Jag har levt i tentamisär hela veckan. Aldrig varit riktigt vaken, bara hemskt trött. Som ett filter över alla sinnen. Så fort jag fått tid har jag krupit ihop i fosterställning i soffan och letat upp det mest hjärndöda program jag hittat bland kanalerna på tvn. Jag sover till och med i soffan nu för tiden. När ögonen plötsligt går ihop mitt under ett avsnitt How I Met Your Mother känns det så långsökt att släpa sig själv och täcket in till sängen. Även om det bara är några meter bort.

Helgen som var var åtminstone rolig. För då var Peter här. Vi åt god mat, möjlde godis, såg på tv och Sopranos, gick på fest och sånt. Det var bästa helgen på länge.
Kanske just därför blev smällen i måndags så hård. Vardagen och tentan, som basebollträn över knäskålarna.

Idag var det förresten opponering på hemtentan. Jag fick inse att det är dags att skärpa till sig och skriva om. Det var ju ingen rolig insikt precis, men man får skylla sig själv i vanlig ordning. Det får man nästan alltid göra. Måste. Orka. Mera.

Jag har tänkt ganska mycket på senaste tiden, på att jag verkligen borde sluta klaga över allt. Mest irriterad blir jag när någon frågar "hur läget är?" och jag VARJE gång hör mig själv svara "Jag är trött, men annars är det bra." Kan jag inte bara inse att alla är trötta såhär års (i synnerhet samtliga som läser helvetesterminen på socionomprogrammet) och förstå att jag har det väldigt bra - egentligen.

Nu klagar jag på att jag klagar.
Meta-meta, eller något.

Hejdå.