Idag har jag varit på semester. Jag har haft den bästa dagen på mycket länge och jag behövde den.
En chaufför som pratade den bredaste värmländska jag hittills stött på under min tid i Karlstad tog mig, via grusvägar genom små samhällen fram till Edane. I Edane möttes jag upp av Elizabeth och Signe. Vi åkte raka spåret ut i skogen. Skogen och skogsluften som jag saknat så på sista tiden. Det förvånar mig ingenstans att finnarna valde att stanna i just de där trakterna under sin vandring ner i Sverige för fyrahundra år sen. Det ser precis ut som i Mustajärvi, mitt paradis. De kände sig nog hemma där. Det är som en halv hemkomst att komma till skönheten i Mangskog även för mig.
Vid en sagolikt vacker plats vid vattnet bjöd Elizabeth på mat och samtal om precis allt mellan himmel och jord. En roddbåt fylld med fiskare och några lätta regnmoln drog förbi medans vi satt i vindskyddet och jag kände lugnet återvända.
Sen åkte vi hem till Betty och jag fick träffa hennes härliga familj igen, sitta i kvällssolen och prata strunt och äta spaghetti och köttfärssås. Jag blev skjutsad tillbaka till Edane och tog tåget hem till Karlstad. Bara tågresan i sig var fantastisk. Ett försommarvärmland i kvällssol. I filmen om mitt liv ska utsikten från den där tågresan vara med som en enda lång scen, samtidigt som den vackraste musik jag vet spelas.
Nu är jag åter i mitt eget universum. Mitt lilla frö som en vacker dag ska bli allt det där jag varit vid idag. Ett familjeliv, ett fint hus på landet där människor jag tycker om ska känna sig välkomna, en hund, ett trädgårdsland och närheten till skogen och helande platser.
Jag undrar hur man tackar någon för en sånhär dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar