Det känns som att det andra migränanfallet på tre dagar håller på att vakna, denna gången i höger tinning. Jag är ledsen och jag borde sova. Men det är som att Ray LaMontagnes stämma är magnetisk ikväll. Det tycks omöjligt att slita sig. Jag önskar att jag kunde få sitta vaken med tända ljus, Ray i högtalarna, min stickning i mina händer och helt utan morgondag att ta hänsyn till.
Så är inte livet.
Imorgon ringer klockan alldeles för tidigt och jag vet att det som vanligt kommer finnas en enda tanke som får mig att gå upp ur sängen; "Jag måste och jag får snart somna om på tåget."
Det är fars dag idag, jag vet. Jag har inte ringt min pappa, för att vi pratade igår och för att vi i min familj skiter i mors och fars dag. Vi älskar varandra alla dagar på året, helt enkelt.
Fars dag eller inte, jag saknar pappa helt vansinnigt mycket idag. Inte bara för att farmor ringde och pratade om pappa, utan rent allmänt. Det är konstigt att inte ha träffat pappa sen 21a augusti. Snart tre månader.
Mamma likaså. Och storebror.
Måtte det snart bli jul.
Jag har lyssnat på Let it be me med Ray ungefär 27 gånger ikväll. Gör det ni med, iallafall en gång.
Nu säger jag godnatt;
Godnatt!
PS. Jag såg på hockeyn idag, det hoppas jag att alla andra i hela världen också gjorde. För Finland spöade Sverige med 4-1 och sånt gör mig barnsligt glad. DS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar