Jag lever. Fortfarande. Även om jag i natt trodde att slutet var när. Jag fick ett migränanfall sent igår. Kände att det var påväg redan innan Marcus kom hit för att se på film. Tänkte att det kanske bara var kaffebrist, men det hjälpte inte med kaffe. När Marcus gått hem och jag började hänga tvätt small det till. Förlamande. Vidrigt. Kräktes lite, bäddade ner mig under dubbla täcken med fönstret öppet. Grät för att jag kände mig så jävla liten och ensam. Trots att det var omöjligt att somna lyckades jag på något vis.
När jag vaknade var järnspettet i tinningen borta. Bara lite öm. Som ett blåmärke på insidan av skallen. Det bästa med migrän är lättnaden när det försvunnit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar