Det trehundrade inlägget i denna bloggen. Hur firar vi detta jubileum måntro? Inte alls.
Jag är en slagen hjälte ikväll. Efter en helg av välbefinnande, amerikansk fotboll och långpromenader känner jag mig illa till mods igen. Det finns nog tusen popsånger som beskriver just detta, men jag finner just inga ord alls. Liknelsen om att det kliar på insidan av skinnet är kanske en fingervisning om hur det känns i mig. Och den om att hjärtat krampar. Om själen som inte får ro.
Det måste vara ensamheten.
Jag tror det är väldigt bra att jag ska till Arvika imorgon, så att jag får träffa Elizabeth igen. Hon har den häftiga inverkan på mig att jag känner mig tvåsam, även långt efter att vi sagt hejdå. Jag kan bara undra hur det ska gå för lilla mig efter onsdagen? Onsdagen som är min sista dag i Arvika. Att träffa Elizabeth kommer efter onsdagen inte längre vara vardag. Det vill jag inte vara med om.
Var sak har sin tid. Det är min farmors motto, skulle man kunna säga. Hon är en ganska sorglös person och jag tror att hon lärt sig att vila i just detta, att var sak har sin tid. Hon har under sitt långa liv lärt sig att nya, fina tider väntar. Jag försöker att lära mig det, jag med.
Det går sådär. För en vardag utan Elizabeth?!
Nåväl, två vardagar kvar. Jag får ta vara på det, helt enkelt!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar