Semester.

Nu är biljetterna bokade.

Det är inte ens två veckor kvar. Den 9e februari åker pappa och jag till farmor igen. För att i en knapp veckas tid åka skidor så att musklerna brinner, bada bastu så att det svartnar för ögonen och umgås med den vackraste människan som vandrar på denna jord - farmor. Jag ger mig alltid på att försöka beskriva hur underbart det är att få åka dit, trots att jag vet att inga ord räcker till. Jag kallar det mitt paradis - för att det är precis vad det är. Jag pratar om att jag får andas, får ladda mina batterier - för det är precis det jag gör när jag är där. Andas. Fylls av ny energi. Det är som att jag aldrig kan vänja mig vid hur mycket jag älskar den platsen och min farmor. Som att jag blir tagen av hur makalöst fint det känns att få åka dit igen, varje gång. Och jag är så gränslöst glad över att den där platsen, den där byn, får vara precis så sagolik som den varit hela mitt liv. Hur resten av världen inte riktigt når dit.

Jag har aldrig behövt undra hur en hemkomst känns.