Det hela började redan igår när jag kom till en punkt där jag beslutade mig för att sluta deppa och istället börja steppa. Så jag duschade bort deppet i en klimat-killing-lång dusch och sedan åkte jag ner på stan och träffade trevliga människor över en öl som blev kanske fem. Ytterligare några timmar senare hade klockan slagit tolv, det var min födelsedag och fina människor sjöng för mig, kramade mig och sa snälla saker. Sen dansade vi lite till och jag ville aldrig gå hem.
Men när jag väl kom ut från Tempel var det bokstavligt talat vad jag ville, GÅ hem. Och så blev det. Lina gjorde mig sällskap och vi pulsade en halvmil i snön. Hon är en fantastisk vän.
Idag har gratulationerna haglat in på alla möjliga sätt och vis. Jag har bara legat i soffan och blivit varm i hjärtat. Som pricken över i:et ringde det dessutom på dörren tidigare ikväll. I vanlig ordning öppnade jag inte eftersom ingen sagt något om att komma förbi. Stegen försvann bort i korridoren och när jag öppnade hängde en present på dörren! Jag fick lyxig choklad av den snällaste Nicklasen jag vet i hela världen. Efter några rutor choklad och några avsnitt Big Bang Theory så var födelsedagen fulländad och inte ens USAs utklassning av Finland i OS-hockeyn kunde slå ner mig.
Det är visst någon som är tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar