Nu är även Alex Schulmans bok utläst. Och jag har gråtit klart. För man gör lätt det, gråter, när man läser böcker om barndomsminnen och pappor som blir gamla och dör. Det är sorgligt. I den där boken fanns känslor att känna igen och sånt får mig också lätt att gråta.
Min pappa ringde mig idag, han skulle se hur läget var och frågade om jag var laddad för att åka på fredag. "Ja, förfan sörru" svarade jag vi skrattade lite fort. Faktum är att det aldrig har känts bättre att åka till Ruovesi än just nu. Jag säger så varje gång, men det är också sant varje gång.
Man måste skynda att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar