Basgrupp nummer 5.

Jag har haft den stora äran att under hela min utbildning få tillhöra basgrupp 5. Idag lämnar vi in det sista grupparbetet vi någonsin kommer att göra ihop. Det känns lite vemodigt. Samtidigt kommer det precis lägligt. Vi hinner sluta med flaggan i topp. Var sak har sin tid.

Basgrupp 5 gav mig en av mina idag bästa vänner, Elizabeth. Jag undrar om vi hade funnit varandra i klassvimlet om vi inte hamnat i samma grupp? Jag kan inte vara helt säker på det och just därför är jag så tacksam.
Basgrupp 5 gav mig Nicklas som varit lite av en extra storebror under alla år på universitetet. Han fixar och donar och är världsbäst på teknik och kan fixa precis alla datorer och projektorer som krånglar. Han hänger choklad på ens dörrhandtag när man är ledsen på sin födelsedag. Och han retas.

Sorgligt nog förlorade basgruppen Emma i början av termin fyra. Som vi har saknat henne sedan dess. Som jag saknar henne än idag. Ofta, ofta. Fina, kloka, varma Emma.

Att ha basgruppen i ryggen kändes avgörande när jag övervann min fobi för att tala inför folk. Jag minns att jag tänkte att jag hade ett helt gäng skarpa hjärnor bakom mig som stod redo att rycka in om jag tappade bort mig. Minns också hur jag många gånger sett Elizabeth, eller någon annan i gruppen, i ögonen precis innan det blivit min tur att prata - och blivit lugnare.

Alla dessa arbeten, uppgifter, uppsatser vi skrivit ihop. Som alltid började med blanka papper som sakta men säkert fylldes med Elizabeths strukturerade rubriker, Annicas pilar hit och dit, Nicklas motargument. Hur alla oändliga diskussioner och resonemang knöts samman av Sannas flinka fingrar över tangentbordet och hennes fenomenala förmåga att plocka fram essensen ur allt det vi andra vräkte ur oss. Hur allt sattes samman i en proffsig powerpoint-presentation av Nicklas. Nicklas som sedan tog ton vid redovisningen och berättade att "Vi är grupp 5 och vi har valt att arbeta med..."

Snipp, snapp, snut,
så var tiden med basgrupp 5 slut.