Söndag, stilla tyst och sorgsen.

En stilla söndag. Inte alls lika ljuv som lördagen.
En fin förmiddag, visserligen ganska lik lördagens. Men så fort kaffet tog slut började melankolin som är så typisk för söndagarna att göra sig påmind.
En tyst söndag. Tiden bara går, dagen rinner mig ur händerna. Jag hade tänkt att jag skulle ut och gå, eller springa. Handla inför veckan, städa kylskåpet. Vad som helst. Istället blir absolut ingenting gjort. Jag spelar något parti betapet och slentriansurfar, trots att jag vet hur destruktivt det är, söndagar som dessa.
En sorgsen söndag. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag märker det på att jag bitit ner alla mina naglar. Och på hur länge jag klarar av att bara stirra in i väggen.

Jag borde leta upp någon att dela denna söndagsångest med.