Igår var jag så ledsen, så ledsen. Grät till och med en skvätt där på kvällskvisten.
Över hur trött jag var, över hur svårt jobbet kändes men framförallt över hur ensamt livet är denna sommaren.
Campus är som en spökstad och de vänner jag umgicks dagligen med under terminen är inte här längre. Storebror och bästa vännen är lika långt borta som alltid. De enda människorna jag träffar om dagarna är mina kollegor, och även om de är helt härliga allihop så känner jag dem bara ytligt. Det är ingen trygghet.
Ikväll är det bättre. För mina hjältar har räddat mig igen. Jag tänker på att Elizabeth börjar jobba på måndag och bara vetskapen om att hon finns i korridorerna kommer göra mig mindre ensam och mer trygg. Och framförallt har jag bokat en tågbiljett till Kungshamn. Jag åker dit och spenderar midsommarhelgen hos Marcus. Jag ska få titta på maneterna och hänga. Som jag har saknat det där hänget den senaste månaden.
På lördag tar jag dessutom en tur till Uddevalla för en dag med Lina, vi ska visserligen rätta upp det allra sista på uppsatsen (äntligen), men jag får ändå träffa henne. Berätta för henne att hon är knäpp.
Och idag gick det bra på jobbet. Jag knappar in beräkningarna allt snabbare och jag hankar mig inte fram på samma sätt när jag skriver beslutsmeddelanden längre. Jag har skaffat mig en egen arbetslåda som är full av saker jag behöver göra och en kalender som sakta fylls med möten jag ska hålla. Idag höll jag mitt första möte. Det gick åt skogen men nu är det gjort, det är det första mötet som är värst. Jag kommer in i det igen och jag inbillar mig att när jag om några veckor kan sluta att konstant gå runt och försöka lära mig saker, kommer jag ha mera ork. Ork att ta hand om mig själv lite bättre. Kanske till och med ta en promenad någon kväll. Denna veckan har samtliga kvällar spenderats i soffan, totalt utslagen. Att pendla fyra timmar om dagen till ett jobb där man känner sig osäker och otillräcklig är tufft.
Men det ger sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar