Andra och (för den här gången) sista frukosten i Gränna intogs på vandrarhemmet, i lugn och ro. Mätta och belåtna begav vi oss upp på byn för att se när det tillverkades polkagrisar. Den unge mannen som gjorde godiset var som en stackars apa i bur och jag skämdes nästan för att stå där bland 20 andra och glo på honom när han jobbade. Samtidigt var det roligt att se.
Efter att jag handlat på ICA och fått lyssna till kassa-killens underbart behagliga småländska, tog vi oss vidare från Gränna. Då upptäckte vi att Vätternrundan visst kördes just denna dag. Utan att överdriva kan vi nog påstå att vi mötte över fem tusen cyklister. Nu när jag kommit hem och googlat ser jag att det var runt 20000 startande så det är ju inte alls omöjligt. Spännande, hursom. Och fyra cyklister var iklädda gorilladräkt. Bara en sån sak.
Vi kom fram till Vadstena. Besökte klosterruinen, klosterkyrkan och slottet. Pickenickade i gräset nere vid vattnet och kände att livet var bra gött.
Sedan vidare till Motala där vi efter många om och men bland alla cyklister hittade en av Göta kanals slussar. Det var roligt att se slussningen, trots att det inte var mer än någon decimeters nivåskillnad. Sen flöt en död and förbi i vattnet och då var det inte lika fint längre. Vi åkte vidare.
Till Askersund, där vi bokat in oss på ett vandrarhem för att tillbringa roadtripens sista natt. Först åkte vi ut till Stjärnsunds slott och fick oss där en alldeles egen guidad visning. Det var hemskt trevligt.
Väl på vandrarhemmet kunde vi konstatera att ägaren visserligen var trevlig men hade något som gav oss båda en lite skum känsla, det var tråkigt att det skulle kännas så. Han var nog egentligen bara en ensam, snäll gammal man. Hursom, Emma och jag tog ett kvällsdopp. Mitt första dopp på flera år. Det var mycket uppiggande.
Sedan, en av roadtripens höjdpunkter. När vi var inne i Askersund och åt middag visade det sig att det var tradjazz-festival i staden. Vi gick förbi en uteservering där fyra män i övre medelåldern jammade loss. Bland annat fanns där en blå bastuba. Herregud, jag blev alldeles lycklig i hela hjärtat.
Allt som allt, en otroligt lyckad roadtrip. I år igen. Detta har nu blivit en tradition som bara måste hållas vid liv.
Jag är hemma i Karlstad igen. Det känns skönt. Imorgon börjar allvaret, som det heter. Hårt jobb och långa dagar. Även det känns bra.
Länge leve livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar