Vi gav oss iväg från Enköping med den finaste av hälsningar med oss. Mamma-Eva är så söt, så söt. Det var optimalt att ge sig iväg. Molnen började skingras och på radion spelades gamla sommarklassiker. Redan innan Strängnäs stannade vi och åt upp de äggmackor jag hade gjort kvällen innan och kakorna Emma bakat. Vi var äntligen på väg. Och jodå, luften smakade som en jordgubbspaj.
Längs vägen fick jag syn på en runsten som stod där vid åkerskanten så stor och ståtlig. Jag gissar att jag gnydde till lite för Emma freågade genast om vi skulle stanna och titta på den. Det ville jag förstås. Hon fick vända hit och dit för att hitta någonstans att ställa bilen, men sen stod jag där och beskådade stenen. Emma passade på att plocka smultron som passande nog växte runt stenen.
Vi hade även sedan tidigare planerat in ett stopp vid en annan runsten, Rökstenen. Den ska tydligen vara ganska känd. Och jo, där såg ut ungefär som ni tänker er. Det var Emma, jag, en busslast pensionärer och några tyska turister. Vi trivdes bra.
Väl framme i Småland och Gränna tog vi oss, som sig bör som turist, en promenad i hamnen. Det är fint här. Vi satt på solvarma stenar och tittade på färjorna som åkte och kom tillbaka igen. Sen gick vi och åt varmrökt lax och drack en öl innan vi gick hem till vandrarhemmet och somnade sött.
Dag två, vi vaknade i tid till frukostbuffén. Åt oss mätta på ostmackor och kaffe. Efter frukosten tog vi en tupplur, som sig bör som lillgammal. Jag passade på att lösa korsord medan Emma sov. Det regnade ute och vi undrade hur dagen på Visingsö egentligen skulle bli. Dock sprack vädret upp och vi gav oss iväg med en av Brahe-färjorna.
Väl på ön hyrde vi varsin cykel och satte av mot Kumlaby kyrka. Där har de sågat av kyrktornet och gjort det till utkiksplats. Vi klättrade, bokstavligt - klättrade, upp för trapporna för att få njuta av utsikten och, för min del, drabbas av en sån vansinnig svindel att jag aldrig varit med om liknande. Inte ens högst upp i Eiffeltornet var jag så skakis. Det kanske är åldern som börjar ta ut sin rätt, man är ju inte 17 längre...
När vi klättrat ner för alla trapporna också belönade vi oss med en fika i solen. Termoskaffe och varsitt päron. Tänk, så ljuvligt. Vi var lyckliga över det vackra vädret, likaså lyckligt ovetandes om vad vi en halvtimme senare skulle vara med om...
För sen kom det. Regnet. Vi tog skydd under några körsbärsträd och drog på oss våra regnponchos som vi köpt på turistbyrån i förebyggande syfte (hur vuxet?). Vägrade låta regnet stoppa oss. Cyklade iförda ponchos. Det kan jag nu berätta för er, att cykla iklädd poncho av tunn plast resulterar i en hel del luftmotstånd och likaså i en hel del skratt. "Varför gör vi såhär mot oss själva?" undrade vi, men kan i efterhand konstatera att det var värt det.
För vi tog oss ner till Näs Borgruin och där var det vackert och klättervänligt.
Påväg tillbaka till hamnen avverkade vi årets fem mil på grusväg (den insatte har här koll på att vi under förra sommarens roadtrip körde lite vilse och åkte fem mil på en grusväg utanför Malung), detta år dock på cykel. Nåväl, möjligen en överdrift, men ändock - vi var så väldigt värda varsin tunnbrödsrulle med rökt Vätternsik och kall folköl innan färjan tillbaka till Gränna. Ohja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar