Det är fånigt hur jag aldrig slutar förundras över hur fort tiden går. Det är det eviga kallpratsämnet. Det vet jag, trots att jag inte riktigt tycker om kallprat. "Tänk, vad tiden går".
Men jag är fascinerad på riktigt. Idag är det måndag och jag kan ge mig tusan på att det alldeles för snart är fredag igen. Veckorna bara susar förbi.
Märkligt är också det faktum att jag hela veckorna längtar efter fredagen, trots att fredagen sätter punkt för ännu en av de få arbetsveckorna jag har kvar. Vill inte sluta arbetet i Arvika. Jag trivs där och önskar att jag kunde få stanna. Men det tyckte inte livet och tiden, för mig finns där ingen tjänst att få. Det tycks vara meningen att jag ska studera lite till. Läsa mig till en magisterexamen eller en master i socialt arbete. Det låter ju tjusigt, iallafall. Vi får hoppas att det leder mig till en redigt fin anställning också.
Ja, det är mest jobb nu, som ni märker. Jobb och en himla massa saknad efter fint folk. Jag saknar till och med Elizabeth som jag möter i korridoren varje dag. Jobbet slukar oss båda.
Och som Carrie i Sex and the city börjar alla sina krönikor; "I can't help but wonder..."
...ska livet alltid vara såhär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar