Fredagsfeeling.

Igår var jag på anställningsintervju.

Idag hade de ringt till min chef, som jag lämnat som referens. Han hade öst beröm över mig och de hade då sagt att jag under intervjun gjort ett bra intryck och "låg bra till".
Sedan kom bossen in till mig för att berätta att de ringt och vad han hade sagt. Med andra ord satt han inne hos mig länge och väl och öste beröm över mig med. Jag blev generad och rörd till tårar. Och stolt. Så in i bängen stolt!

Sen säger kollegorna saker som att de tycker om mig, att de gärna vill att jag skulle vara kvar hos dem och att de önskar mig allt lycka till. Och jag tänker att fan, jag jobbar gratis, bara jag får vara kvar bland de här gullehövvena. Men det funkar ju inte, tyvärr.

Vilken lyckost jag är som hamnade på det där stället. Jag är så vansinnigt glad över det. Bland de där fantastiska människorna, den duktiga organisationen, hos den bästa chefen. Tänk att jag just där fick äran att börja min socionomkarriär. Det är sagolikt.

Nu har jag en vecka kvar, sedan ska jag vidare. Kanske till en annan Socialtjänst, kanske tillbaka till Universitetets värld. Och om livet vill det, så öppnar det sig i framtiden upp en tjänst i Arvika också. Det kan man ju förstås aldrig veta, bara hoppas på.


Ikväll tänker jag iallafall släppa allt vad socialt arbete heter, dricka något starkare än mjölk och umgås med människor jag aldrig tidigare träffat. Och kramas med Mattias då, förstås.