Det börjar bli höst. Jag sitter ingosad bland mina soffkuddar, har ett tänt ljus på bordet och spelar alfapet mot främligar i telefonen. Det är ljuvligt. I flera dagar har det regnat och i fredags invigde jag mina höstskor när jag gick i regnet till Mattias födelsedagskalas. Kände mig faktiskt fin. Classy, i mina ankelboots.
Jag förbereder mig mentalt inför sista veckan i Arvika. Försöker tänka att det inte alls ska vara sorgligt, utan att det ska få bli en väldigt bra vecka. Och jag tänker att allting har sin tid.
Gråta har sin tid, och le har sin tid.
Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.
Men hösten bär alltid med sig detta dystra. Kjellvanders ledsna stämma och kylan som kräver en kofta över axlarna. Det är lätt att bli lite blå i sinnet då. Att sakna en vän på ett mer sorgset sätt än annars och att vara lite mer rädd för framtiden än vanligt.
Jag botar detta bäst med tända ljus och långa dagbokstexter.
Hah, så pretto!
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar