Det är kämpigt att gå upp om morgonen. Allt som oftast visar det sig ändå vara värt det. Som idag. När stämningen är god i korridorerna på soc. och när man får gå ut på stan och äta julavslutningslunch med Elizabeth. När vi har ett möte inbokat med enhetschefen på flyktingenheten och jag sitter på det där mötet och får en så stark och självklar känsla i bröstet om att "detta kommer jag att jobba med". Inte om ett år, inte om två år. Men någon gång. När jag känner så blir jag så ivrig på livet igen.
Sedan jag kom hem har jag ägnat mig åt felprioriteringar. Jag har t.ex gjort en hel rad tidsinställda blogginlägg som summerar år 2010 och slagit in julklappar, istället för att packa, diska och städa inför morgondagens avfärd. Men det gör inget. Jag hinner. Det spelar ingen roll hur lite sömn jag får i natt för imorgon natt sover jag i tältsängen i storebrors kök. Och innan jag somnar imorgon kväll ska jag äta köttbullemacka tillsammans med min bror. Och innan det ska jag ge storebror en riktig bamsekram. För jag saknar honom så att jag håller på att bli tokig.
Nu är julen här. Sjung hoppfallerallalaa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar