Vardagssorgligt.

Åter på praktiken. Det är lugnt i socialtjänstens korridorer i mellandagarna. Många har semester och av de få som är kvar har knappt någon inbokade besök. Det blir mest pappersjobb. Det är gemytlig stämning i fikarummet och man kan dra ut på rasten tio minuter extra med gott samvete. Det är lugnt.

På bussen hem börjar det regna dåliga tankar över mig och det slutar med att jag blinkar bort tårar när jag låser upp dörren. För att jag har en brännande känsla från halsen ner till magen som talar om för mig att nu får jag välja, halsbränna eller kaffebrist-huvudvärk, vilket som. Och för att jag inte har någon familj som väntar mig innanför dörren jag låser upp. Och för att jag inte vet något mer vardagssorgligt än att micra en djupfryst matlåda med halvt misslyckad jävla kasslergryta för att äta den i ensamhet framför datorn medan jag skriver ett blogginlägg om vad jävligt det är just nu.

Tvi vale!

Jag vet inte hur jag ska muntra upp mig själv riktigt. Kanske det ända rätta är att börja plöja någon serie, eller att läsa ut en bok. Någotdera blir det.