Jag tycker att livet är lite tungt igen. Vet att det är årstiden. De senaste dagarna har jag frusit konstant. Och det är så mörkt. Människorna är inte skapta för att vandra runt i mörker. Min ryggrad blir så gänglig, jag är så trött.
Varje morgon tänder jag tre stearinljus på ett bord inne på vårat kontor. Sen sitter jag och stirrar lite på de frostiga träden i parken utanför fönstret. Kollar mailen, läser rubrikerna på dn.se och inväntar Elizabeths steg i korridoren. Man har lärt sig att känna igen de flesta gångstilar i korridoren nu. Ibland leker jag gångstils-memory med mig själv och gissar vem som kommer gående innan de uppenbaras i dörröppningen. Och ibland jobbar jag ambitiöst med utredningar jag skriver. Det är märkligt hur jag som skrivit sedan jag var 6 år gammal och skrev i min pyttelilla dagbok att jag varit och handlat på Robin Hood med mamma, helt plötsligt har så svårt att formulera mig. Jag stakar mig på var och varannan mening, tvekar på formuleringar, blir liten och känner att jag inte riktigt räcker till.
Men det går bättre och bättre.
På väg hem, nyvaken och frusen på stadsbussen mot Campus, kommer så ett sms från Marcus. Om att han bjuder på korv med bröd om man är hungrig. Jag går raka spåret dit och intar så kvällens middag tillsammans med Marcus, Kajsa och Susanna. Får skratta lite fast jag inte riktigt orkar. Håller Marcus sällskap när han diskar och sen går jag hem och läser Harry Martinson och gråter.
"Fånarna fleno sig fram. Deras själar hade slocknat eller halvslocknat; de fleno. På olika sätt fleno de. De godartade, vänsälla fånarna fleno gott, de svårartade fleno brustet eller ont.
De fleno med ögonvitorna ut en förbannelse, en brustenhet, en nöd som tvingade en att rasande älska dem, att gripas av deras elände. Dem var det svårt att ens tänka något ont om. Den lönnliga tanken kunde inte straffa dem med att tänka så här: Svårt har du, men det är gott åt dig! Rätt åt dig! Nej, det fanns en gräns där den mänskliga protesten mot Ödet började, en gräns där Stora kärleken började. Det var väl detta Martin kände en dag då han föll i gråt, eller liksom sprang i gråt för ingenting."
Att läsa Harry Martinsons Nässlorna Blomma är det bästa tips jag har att ge er nu. Den vrider sig i hjärtat på en, på ett sätt som får iallafall mig att gråta en liten skvätt. En lagom skvätt. Ingen hulkande gråt, bara lite blött i ögonen och lite snor. Man får lätt ont i magen på det där fina sättet. Ni vet vad jag brukar säga, allt som känns älskar jag.
Imorgon får jag åtminstone en timmes sovmorgon tack vare att vår enhetschef tvingats möta mitt nyvakna nylle på tåget varje morgon de senaste månaderna, och nu är god nog att erbjuda mig bilskjuts till Arvika imorgon. Han är bra snäll, våran boss, och unnar mig en timmes extra sömn. Den behöver jag.
Mina skuldror värker och jag längtar efter något utan att riktigt veta vad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar